IVF

Vi har nu gått igenom två IVFer, som båda misslyckats.

Den första var med ett kort protokoll som nästan kändes ‘dödsdömt’ redan från start då jag mådde så dåligt under behandlingen. Första försöket gick jag dock igenom en hel behandling och de fick ut ägg som befruktades med standard IVF, dessa ägg delade dock sig för snabbt och kunde inte sättas in igen. (Detta var under februari 2014)

Läkaren bestämde sig för att nästa försökt skulle ske med ett långt protokoll. Detta försök gjordes under maj-juni 2014. Här försätts jag i klimakterium för att sedan 'producera’ så många ägg som möjligt. Denna behandlingsform passar mig mycket bättre, då jag mår bättre under själva behandlingen. Dock har jag fortfarande ont eftersom en jäkla massa ägg ska växa och humöret är lite instabilt p.g.a. alla hormoner men överlag mår jag bättre. Under denna behandling fick de ut många fina och mogna ägg som nu befruktades med ICSI och till vår stora lycka fick vi också tillbaka ett mycket fint embryo. Vi var så hoppfulla och det kändes som att det skulle gå vägen, vi skulle äntligen få bli föräldrar. Men på 'ruvdag’ 15 kom mensen och det var som att köra rakt in i en vägg. Från total lycka, glädje och hopp till den avgrundslösa sorgen och förtvivlan. Vi hade återigen misslyckats.

Vårt tredje försök kommer vara identiskt med det andra, samma behandling och med samma preparat. Detta försök startar nu i augusti men av någon anledning har jag inte lika stort hopp och förväntan, jag liksom vågar inte vara för glad och hoppfull. Det gör ju bara mer ont när man bli 'nerslagen’ då. 

För någon som inte gått igenom detta så kanske det är svårt att förstå hur detta kan vara en sorg, att vara ofrivilligt barnlös. Men det är en sorg, en sorg man inte kan se slutet på för ingen vet om vi någonsin kommer få ett barn. Hoppet finns ju alltid där, det är det sista som lämnar oss men det finns inget som säger att vi kommer få det vi så innerligt önskar. Och som med alla sorger så behövs de bearbetas. Allt som oftast är jag hoppfull med de dagar då jag inte är det, som dagen då det sket sig och gravtestet visade negativt behöver man få sörja. Sörja att det inte gick som vi hade hoppats och trott. 

Det är dessa dagar då jag/vi bara behöver någon som lyssnar, dessa dagar är inte dagarna man ger tips och knep för vad man kan göra annorlunda. Det är nu Du bara ska lyssna på vad vi har att säga, oavsett hur dumt det vi säger än låter. 

Det är verkligen inte lätt att gå igenom något sådant här, det belastar oss både psykiskt och fysiskt. Det är många farhågor som hägrar. Vi försöker hålla hoppet uppe och inte tänka allt för mycket på det men när man lever I det så är det väldigt svårt att låta bli. Det är ju ändå vår Högsta önskan, att bli föräldrar, hur ska man någonsin kunna sluta tänka på det då?

- Lika mycket som du tänker på ditt barn, tänker vi på vårt obarn -

Michelle Stevens

Read more posts by this author.